Att ensam stirra på datorskärmen
Ibland känns det som att livet inte är något annat än att ensam sitta och stirra på sin datorskärm.
Jag kan kolla in facebook tusen gånger om dagen, för att se att det inte hänt ett dugg sen jag lämnade. Det har inte dykt upp 57-tusen nya händelser som betyder att jag ändå får något gjort socialt. Nej. Lagom är det.
Lätt & lagom.
Det jag då funderat och irriterat mig över på sistone är självklart den stora boomen med touchmobiler, iPads, läsplattor - what not. Hey. Jag föll i den fällan också. Jag ville vara cool och en i gänget genom att skaffa en touchmobil bara, och jag skojar inte, för att ha wordfeud.
Så ball som jag då var hamnade jag i slutet av den riktigt galna trenden och avslutade hysterin med att tappa mobilen i toan, pusta ut och faktiskt vara glad över alla appar och liknande jag slapp uppdatera.
Tack gode gud, och snabbt tillbaka till den gamla nokian med snake istället!
Omkring mig är det samtidigt ständigt av vänner som spelar spel på mobilerna, de kollar alla sina tusen sidor och gör det sen igen var 30:e minut för att det redan hänt massa nytt, eller kanske skett ett mirakel av något slag.
Hur som helst.
Så långt kom jag aldrig med min mobil. Och det är jag glad för.
För bara ett år sedan så kunde jag faktiskt ostört prata med mina kompisar när vi träffades. Jag kunde skratta, umgås och ha kul tillsammans, precis som det ska vara.
Och nu så sitter jag och väntar stumt i några minuter tills de kollat klart sina mobiler. Tvärt avbruten eftersom alla måste veta att min kompis är just med en annan kompis, och att alla måste veta det just då.
Resultat: ska vi träffas?....... eller bara chatta?
Precis. Jag har ingen aning om hur jag ska umgås med folk längre. Eller rättare sagt: det har dykt upp ett nytt sorts sätt att fixa ihop kompisar för att göra något, och jag missade introduktionen!
Att umgås socialt for dummies någon?
Sen när räckte det inte med sms eller telefonsamtal?
Status: 90-talskompis sökes för spontant umgänge 2-3 gånger i veckan.
Mötesplats: den friska luften med ögonkontakt som ett definitivt krav.
Jag kan kolla in facebook tusen gånger om dagen, för att se att det inte hänt ett dugg sen jag lämnade. Det har inte dykt upp 57-tusen nya händelser som betyder att jag ändå får något gjort socialt. Nej. Lagom är det.
Lätt & lagom.
Det jag då funderat och irriterat mig över på sistone är självklart den stora boomen med touchmobiler, iPads, läsplattor - what not. Hey. Jag föll i den fällan också. Jag ville vara cool och en i gänget genom att skaffa en touchmobil bara, och jag skojar inte, för att ha wordfeud.
Så ball som jag då var hamnade jag i slutet av den riktigt galna trenden och avslutade hysterin med att tappa mobilen i toan, pusta ut och faktiskt vara glad över alla appar och liknande jag slapp uppdatera.
Tack gode gud, och snabbt tillbaka till den gamla nokian med snake istället!
Omkring mig är det samtidigt ständigt av vänner som spelar spel på mobilerna, de kollar alla sina tusen sidor och gör det sen igen var 30:e minut för att det redan hänt massa nytt, eller kanske skett ett mirakel av något slag.
Hur som helst.
Så långt kom jag aldrig med min mobil. Och det är jag glad för.
För bara ett år sedan så kunde jag faktiskt ostört prata med mina kompisar när vi träffades. Jag kunde skratta, umgås och ha kul tillsammans, precis som det ska vara.
Och nu så sitter jag och väntar stumt i några minuter tills de kollat klart sina mobiler. Tvärt avbruten eftersom alla måste veta att min kompis är just med en annan kompis, och att alla måste veta det just då.
Resultat: ska vi träffas?....... eller bara chatta?
Precis. Jag har ingen aning om hur jag ska umgås med folk längre. Eller rättare sagt: det har dykt upp ett nytt sorts sätt att fixa ihop kompisar för att göra något, och jag missade introduktionen!
Att umgås socialt for dummies någon?
Sen när räckte det inte med sms eller telefonsamtal?
Status: 90-talskompis sökes för spontant umgänge 2-3 gånger i veckan.
Mötesplats: den friska luften med ögonkontakt som ett definitivt krav.
