Min släkting V. sa en gång till mig att hon suttit på tunnelbanan och kollat in människor omkring sig.
Hon hade funderat på hur det kom sig att alla var så snygga. Att vart hon än tittade fanns det bara snygga personer omkring henne.

Antingen om det var fixat snyggt eller att de också var det från början.

Som från de flesta konsertminnen jag har skriker många artister (oftast manliga) att kvinnor i Sverige är så vackra. Senast på Mumford & sons, i Borlänge, då en i bandet berättade att han bara ville ta 3-4 killar, från publiken, och få dem att ligga ovanpå honom; för att vi är "so gorgeous in Sweden. And the girls too", tillade han, efter de manliga hurraropen.

 

Och visst stämmer det.

 

V. kom då med en sällsynt kommentar. Att hon sett en tjej i vagnen, utan smink och några speciella kläder. Kanske rentutav ful och alldaglig. Men för stunden kunde hon inte sluta stirra på denna tjej. Vid det tillfället tyckte V. att hon var den vackraste och intressantaste i hela tunnelbanevagnen. 

 

Det fick mig att undra. Om alla är så snygga hela tiden, är det då inte det nya snygga att se ful ut?

 

Huvudet spinner vidare på teorier och tänker tillbaka på fester och utekvällar.

Visst har det varit så att det är läskigare att prata med de snygga killarna än de "fulare". Som att de sprayats med en utomjordisk parfym och inte tillhör oss vanliga dödliga.

Ger snyggheten oss en superstjärnestatus som vi måste fula ner, eller ska vi bara fortsätta platta ner oss till affischtjejernas ideal, så att vi kan smälta ihop med reklamen på tunnelbanan, istället för att våga vara oss själva i all vår fulhet?