Som den lilla låtraden från en Coldplay-låt
"it feels like we're talking in a language I don't speak, and you're talking it to me"

 

undrar jag över kommunikation ibland. Hur det kommer sig att viss information lämnar huvudet, från andra örat, lika snabbt som det gått in från det första. Varför vi missförstår varandra för att vi hört fel och kanske börjat anta saker. Kanske också när försöken slutade, att förstå allihopa och bara spela vidare på fördomar. Är det enklare?

 

Min fulladdade mp3 räddar inte mig på tunnelbanan längre eftersom öronen värker och tröttnar. Är det kanske dags att börja nynna på egna låtar som ett form av räddningsförsök innan jag flippar ur och börjar skrika mitt i folkträngseln? Visst, det är en isoleringsfas. Det är trots allt november, då killar stöder cancer och buskar upp sina ansikten och kvinnor rullar från bar till bar i sina king-size-kringelhalsdukar för att förneka kylan som plötsligt kommer varannan dag. 

 

Från tidig tonår har mamma lärt mig att utgå från mig själv och inte anklaga folk för något. Inte göra antaganden, eftersom jag inte vet allt om personen i fråga.

 

Attack is no longer the best defence.

 

I veckan fick jag då min jacka stulen på en fest och skulle träffa tjuven i fråga några dagar senare. Överraskningsmomentet för mig blev plötsligt att jag faktiskt fick anklaga henne. Min mamma höll med om det. För det här gällde fakta jag visste. En stulen jacka. Jag fick vara arg och använda DU istället för JAG.

 

Gatan till mötesplatsen blev nästan krångligt rolig. Jag fick alltså faktiskt medvetet, utan skam, skrika på någon och vara arg. Hade jag kommit till himlen och missat tågtunneln och det vita ljuset? I detta fall blev det nästan bländande och jag övade faktiskt upp mig på vad jag skulle säga. Så saftigt det skulle bli.

 

Ack tre melodifestivalenminuter senare hade jag min jacka, en rodnad på kinderna och log ett farväl till tjuven, eller tjejen och gick därifrån. Det hade inte blivit en utskällning. För att hon var så himla trevlig.
Den tanken håller mig levande på tunnelbanan och ger mig mod att kanske ändå ge ut ett vårskrik, á la Ronja Rövardotter, i hopp om att ingen tar illa upp eftersom jag ändå inte anklagar någon för någonting. Bättre också om jag tar det på ett annat språk. Då kanske de andra kan anta saker om mig istället och låta fördomarna fortsätta förutse hur alla fungerar.