Som den lilla låtraden från en Coldplay-låt
"it feels like we're talking in a language I don't speak, and you're talking it to me"

 

undrar jag över kommunikation ibland. Hur det kommer sig att viss information lämnar huvudet, från andra örat, lika snabbt som det gått in från det första. Varför vi missförstår varandra för att vi hört fel och kanske börjat anta saker. Kanske också när försöken slutade, att förstå allihopa och bara spela vidare på fördomar. Är det enklare?

 

Min fulladdade mp3 räddar inte mig på tunnelbanan längre eftersom öronen värker och tröttnar. Är det kanske dags att börja nynna på egna låtar som ett form av räddningsförsök innan jag flippar ur och börjar skrika mitt i folkträngseln? Visst, det är en isoleringsfas. Det är trots allt november, då killar stöder cancer och buskar upp sina ansikten och kvinnor rullar från bar till bar i sina king-size-kringelhalsdukar för att förneka kylan som plötsligt kommer varannan dag. 

 

Från tidig tonår har mamma lärt mig att utgå från mig själv och inte anklaga folk för något. Inte göra antaganden, eftersom jag inte vet allt om personen i fråga.

 

Attack is no longer the best defence.

 

I veckan fick jag då min jacka stulen på en fest och skulle träffa tjuven i fråga några dagar senare. Överraskningsmomentet för mig blev plötsligt att jag faktiskt fick anklaga henne. Min mamma höll med om det. För det här gällde fakta jag visste. En stulen jacka. Jag fick vara arg och använda DU istället för JAG.

 

Gatan till mötesplatsen blev nästan krångligt rolig. Jag fick alltså faktiskt medvetet, utan skam, skrika på någon och vara arg. Hade jag kommit till himlen och missat tågtunneln och det vita ljuset? I detta fall blev det nästan bländande och jag övade faktiskt upp mig på vad jag skulle säga. Så saftigt det skulle bli.

 

Ack tre melodifestivalenminuter senare hade jag min jacka, en rodnad på kinderna och log ett farväl till tjuven, eller tjejen och gick därifrån. Det hade inte blivit en utskällning. För att hon var så himla trevlig.
Den tanken håller mig levande på tunnelbanan och ger mig mod att kanske ändå ge ut ett vårskrik, á la Ronja Rövardotter, i hopp om att ingen tar illa upp eftersom jag ändå inte anklagar någon för någonting. Bättre också om jag tar det på ett annat språk. Då kanske de andra kan anta saker om mig istället och låta fördomarna fortsätta förutse hur alla fungerar.

Jag har länge undrat vad pengar egentligen är. Jag kan min historia och inser det goda syftet med pengar/guld/värdesaker i byte mot något man vill ha. Det var smart och ett steg framåt i vår utveckling.

Men nu?

Jag är förvirrad. Jag har ett bankkonto. Där finns det ett par siffror. För att nå dessa måste jag använda mig av x-antal siffror igen, konfirmera, knappa in och sen loggas in på internetbanken. Och vad gör jag när jag sett dessa fina nummer på skärmen?
Jag kanske för över lite som jag kan använda, konfirmerar, knappar in och betalar en räkning, stirrar och försöker få summan att ticka uppåt. Funderar på aktier. Kanske det skulle vara spännande?

Sen hamnar jag i en diskussion med min mamma om att ha kontanter i hemmet. Hur det, ja självklart känns som riktiga pengar man håller i, men också finns som ett gott byte för en inbrottstjuv. Jag har hört det förut.
Mina funderingar hjälps inte av en stackars telefonförsäljare som stakar sig igenom sitt manus, för att sälja på mig en liten summa per år som gör att jag bara behöver ringa ETT nummer ifall någon tagit mitt ID och stjäl mina pengar. Siffrorna på bankkontot dvs.

Så vad jag än gör så kan jag alltså bli stulen på siffror eller papperslappar. Och allt jag borde känna är alltså en rädsla, att jag inte är säker vart jag än går?

Jag blev så snurrig i huvudet att jag kände mig som Colonel Cantwell i Hemingways "Across the river and into the trees", som tog allt han tjänat i kriget, grävde ner det på en av hans gamla slagfält och lämnade det där för någon annan att hitta.

Kuhamasisha (swahili): to Inspire

Det är det jag vill genom att skriva i den här bloggen. Jag vill dela med mig av mina historier, av olika slag, för att inspirera till något inom dig som läser det här.
Mitt mål är bara att just inspirera, till det ögonblicket och knuffen som behövs för att du gör det du trivs med i ditt liv. Kanske du ens inte behöver det, utan bara vill ha något uppiggande att läsa.

Jag har inte varit med om jättemycket, men inte heller lite. Jag har sett en del, men inte allt. Att påstå att jag kan allting stämmer inte heller, men jag försöker och vill att du försöker med mig. Provar på att kämpa för ett bättre liv och att må bra varje dag.

Det handlar ibland om små steg, en ändrad tanke eller vana. Oavsett så vill jag inspirera till att leva ett sunt, glatt och hälsosamt liv. För att kunna dela med dig av glädje och känslan av att lyckas i livet. Recept på sådant finns såklart överallt men, klyschigt nog, så ligger nyckeln inom dig. Ingen annan kan ändra dig förutom du själv.
Så det är allt jag kan komma med. Att inspirera till att du ska göra ändringar själv, att växa som person och leva livet fullt ut, precis som det är menat att levas!

Hoppas du/ni gillar det jag skriver och att vi skapar något riktigt fint tillsammans!