Att ha förebilder
Den första förebilden jag hade kom till mig i grundskolan.
(Senare i gymnasiet lärde jag mig i psykologin att vi alla behöver en idol, eller någon att dra oss ifrån vårt beroende av våra föräldrar. Att vi behöver någon annan att se upp till ett tag. En metafor för att komma ut i världen kanske?)
Hon var min svenska och engelska lärare och jag avgudade henne. Jag fick komplimanger om mitt skolarbete och jag respekterade henne som lärare, stod upp för henne i diskussioner och såg upp till henne på alla möjliga sätt.
Detta varade bara i högstadiet. Sen blev det ett nytt liv. Gymnasiet och vägen till att bli vuxen.
Nya förutsättningar.
Min barnsliga idolisering blev ett nostalgiskt minne och jag sökte återigen bekräftelse, överallt omkring mig, för att inte behöva jämföra mig själv med mina föräldrar. Nu var det inte tryggt längre i deras sällskap. Utan en rebellisk övergång där jag ville vara någon helt annan, men inte som mina föräldrar. De hade jag ändå lärt mig ifrån tillräckligt tyckte jag!
Resultat: förvirrad tonåring.
Vad jag ändå insett i efterhand är att det faktiskt är normalt. Visst; det är läskigt.
Det är inte kul att tänka på att: shit kommer jag bli EXAKT som min mamma, eller pappa?? MÅSTE jag se ut sådär sen, gnälla lika mycket OCH skratta så högt att alla grannar hör mig och tror att något är fel?!? (förlåt mamma!)
Att det på något sätt, av ödets ironi ändå blir så hur mycket man än kämpar.
Tack, shysst. En förvarning skulle vara snällt!
Men sanningen är att jag aldrig kommer att bli exakt som mina föräldrar. Men också, att de är en del av mig och grunden i min personlighet. Mina första förebilder till hur man ska vara som människa. Hur man äter, klär på sig, lär sig och umgås.
Så länge jag kan acceptera det, så är jag inte längre rädd för att likna dem. Det gör bara att jag medvetet kan välja vad jag gillar hos mig själv som påminner om dem. Acceptera det negativa och positiva men också göra det till något eget. Inte använda min personlighet på samma sätt som de gjort i sina liv. För jag är ändå en blandning och därför något helt speciellt.
Innan accepterandet kommer väl tusen olika andra stadier. Förnekelse, ilska, sorg? Ja, vi har väl alla hört det där. Men det behöver inte bara handla om när man förlorat någon, utan om vad som helst i livet.
Kan man gå till sista stadiet, att acceptera dina föräldrars egenskaper i dig själv, så tror jag att man också lättare kan acceptera den man är och bli en starkare person i sina handlingar och sig själv.
(Senare i gymnasiet lärde jag mig i psykologin att vi alla behöver en idol, eller någon att dra oss ifrån vårt beroende av våra föräldrar. Att vi behöver någon annan att se upp till ett tag. En metafor för att komma ut i världen kanske?)
Hon var min svenska och engelska lärare och jag avgudade henne. Jag fick komplimanger om mitt skolarbete och jag respekterade henne som lärare, stod upp för henne i diskussioner och såg upp till henne på alla möjliga sätt.
Detta varade bara i högstadiet. Sen blev det ett nytt liv. Gymnasiet och vägen till att bli vuxen.
Nya förutsättningar.
Min barnsliga idolisering blev ett nostalgiskt minne och jag sökte återigen bekräftelse, överallt omkring mig, för att inte behöva jämföra mig själv med mina föräldrar. Nu var det inte tryggt längre i deras sällskap. Utan en rebellisk övergång där jag ville vara någon helt annan, men inte som mina föräldrar. De hade jag ändå lärt mig ifrån tillräckligt tyckte jag!
Resultat: förvirrad tonåring.
Vad jag ändå insett i efterhand är att det faktiskt är normalt. Visst; det är läskigt.
Det är inte kul att tänka på att: shit kommer jag bli EXAKT som min mamma, eller pappa?? MÅSTE jag se ut sådär sen, gnälla lika mycket OCH skratta så högt att alla grannar hör mig och tror att något är fel?!? (förlåt mamma!)
Att det på något sätt, av ödets ironi ändå blir så hur mycket man än kämpar.
Tack, shysst. En förvarning skulle vara snällt!
Men sanningen är att jag aldrig kommer att bli exakt som mina föräldrar. Men också, att de är en del av mig och grunden i min personlighet. Mina första förebilder till hur man ska vara som människa. Hur man äter, klär på sig, lär sig och umgås.
Så länge jag kan acceptera det, så är jag inte längre rädd för att likna dem. Det gör bara att jag medvetet kan välja vad jag gillar hos mig själv som påminner om dem. Acceptera det negativa och positiva men också göra det till något eget. Inte använda min personlighet på samma sätt som de gjort i sina liv. För jag är ändå en blandning och därför något helt speciellt.
Innan accepterandet kommer väl tusen olika andra stadier. Förnekelse, ilska, sorg? Ja, vi har väl alla hört det där. Men det behöver inte bara handla om när man förlorat någon, utan om vad som helst i livet.
Kan man gå till sista stadiet, att acceptera dina föräldrars egenskaper i dig själv, så tror jag att man också lättare kan acceptera den man är och bli en starkare person i sina handlingar och sig själv.
