Att leda livet
Som ung i dagens samhälle är det inte lätt på många håll. Man ska komma underfund med vem man är, utbildning, arbete, kärleksliv och att vara lycklig. Sådant som Moment 22 dyker upp lite överallt i dessa sammanhang. Bland annat. i form av jobben man söker, som kräver arbetserfarenhet, men för erfarenheten måste man ha jobbat.
I diskussion med min mamma, på kvällskvisten, dyker ämnet upp om den långsamma utvecklingen neråt i hjärnkapacitet och förmåga. Vi har aldrig varit kreativare men inte heller mer kontrollerade. Det är inte längre vi som måste göra alla beslut för oss själva.
Vi bygger rektangulära hem, jämsides i längor, som ramar in den lilla lekparken i mitten och dess fyrkantiga sandlådor. Där barnen förevigt alltid verkar vara små och utanförskapet blir större ju mindre konventionell man är. Speciellt då språkbristen förtydligas om man inte har erfarenheter och en unge i vardera hand samtidigt som den tredje löper amok med en spade för att datatiden halverats för mer frisk luft varje dag.
Med mobilerna fastklistrade framför näsorna i den ovala tunnelbanan, ögonen tejpade till skärmen i kvadratrummet på jobbet och hemmet med de fyra väggarna som ramar in vår offentliga fritid vid datorn, tycks vi vara ledda som får i en hage. Vi tror oss veta hur vi lever inhägnade, smart medvetna om att rymningsäventyret alltid finns som en utväg. Frågan är om det är riktig verklighetsuppfattning när skräcken lätt sätter igång bara för att man kommit alldeles för nära vallhunden. Nästan som att kolla någon i ögonen på tunnelbanan och sen också börja prata med varandra.
Är det då vallhundens jobb att leda oss åt rätt håll, eller kan vi bryta loss och skutta iväg över ängarna i hopp om bättre betesmarker?
Att leda livet istället för att leva livet känns det som då. T.ex. när man med sin masskonsumerande umgängeskrets suddar verklighetens gränser med alkohol i en oändlig tradition varje helg. Det till trots att många tar sig ett par glas även på vardagar men fortfarande vägrar inse varningsklockorna för beroende, bara för att det är ännu en ruta i våra liv som ska genomlevas för att gå till nästa. Den pinsama berusade ungdomen som man helst glömmer bort men är stolt att ha upplevt. CHECK. Precis som förväntat. CHECK:
Tills nästa ruta då man kanske vågar prata med grannen, jämte en partner och eventuell bebis på väg, som fyller kriterierna och ger oss vallhundsrollen att leda barnets liv. Att leda eller bli ledd, det är frågan?
Livet är en planerad sträcka vi hoppar jämfota på med bundna armar och fötter.....eller kan vi halvlama zombiefår sluta tugga på en och samma plätt och våga kolla om gräset faktiskt är grönare på den andra sidan?
(ursäkta stavfel och halvtaskig redigering....2 på natten är kanske inte idealisk tid att skriva på, men aja!)
