Att ha superhörsel
Som den lilla låtraden från en Coldplay-låt
"it feels like we're talking in a language I don't speak, and you're talking it to me"
undrar jag över kommunikation ibland. Hur det kommer sig att viss information lämnar huvudet, från andra örat, lika snabbt som det gått in från det första. Varför vi missförstår varandra för att vi hört fel och kanske börjat anta saker. Kanske också när försöken slutade, att förstå allihopa och bara spela vidare på fördomar. Är det enklare?
Min fulladdade mp3 räddar inte mig på tunnelbanan längre eftersom öronen värker och tröttnar. Är det kanske dags att börja nynna på egna låtar som ett form av räddningsförsök innan jag flippar ur och börjar skrika mitt i folkträngseln? Visst, det är en isoleringsfas. Det är trots allt november, då killar stöder cancer och buskar upp sina ansikten och kvinnor rullar från bar till bar i sina king-size-kringelhalsdukar för att förneka kylan som plötsligt kommer varannan dag.
Från tidig tonår har mamma lärt mig att utgå från mig själv och inte anklaga folk för något. Inte göra antaganden, eftersom jag inte vet allt om personen i fråga.
Attack is no longer the best defence.
I veckan fick jag då min jacka stulen på en fest och skulle träffa tjuven i fråga några dagar senare. Överraskningsmomentet för mig blev plötsligt att jag faktiskt fick anklaga henne. Min mamma höll med om det. För det här gällde fakta jag visste. En stulen jacka. Jag fick vara arg och använda DU istället för JAG.
Gatan till mötesplatsen blev nästan krångligt rolig. Jag fick alltså faktiskt medvetet, utan skam, skrika på någon och vara arg. Hade jag kommit till himlen och missat tågtunneln och det vita ljuset? I detta fall blev det nästan bländande och jag övade faktiskt upp mig på vad jag skulle säga. Så saftigt det skulle bli.
Ack tre melodifestivalenminuter senare hade jag min jacka, en rodnad på kinderna och log ett farväl till tjuven, eller tjejen och gick därifrån. Det hade inte blivit en utskällning. För att hon var så himla trevlig.
Den tanken håller mig levande på tunnelbanan och ger mig mod att kanske ändå ge ut ett vårskrik, á la Ronja Rövardotter, i hopp om att ingen tar illa upp eftersom jag ändå inte anklagar någon för någonting. Bättre också om jag tar det på ett annat språk. Då kanske de andra kan anta saker om mig istället och låta fördomarna fortsätta förutse hur alla fungerar.
Att leda livet
Som ung i dagens samhälle är det inte lätt på många håll. Man ska komma underfund med vem man är, utbildning, arbete, kärleksliv och att vara lycklig. Sådant som Moment 22 dyker upp lite överallt i dessa sammanhang. Bland annat. i form av jobben man söker, som kräver arbetserfarenhet, men för erfarenheten måste man ha jobbat.
I diskussion med min mamma, på kvällskvisten, dyker ämnet upp om den långsamma utvecklingen neråt i hjärnkapacitet och förmåga. Vi har aldrig varit kreativare men inte heller mer kontrollerade. Det är inte längre vi som måste göra alla beslut för oss själva.
Vi bygger rektangulära hem, jämsides i längor, som ramar in den lilla lekparken i mitten och dess fyrkantiga sandlådor. Där barnen förevigt alltid verkar vara små och utanförskapet blir större ju mindre konventionell man är. Speciellt då språkbristen förtydligas om man inte har erfarenheter och en unge i vardera hand samtidigt som den tredje löper amok med en spade för att datatiden halverats för mer frisk luft varje dag.
Med mobilerna fastklistrade framför näsorna i den ovala tunnelbanan, ögonen tejpade till skärmen i kvadratrummet på jobbet och hemmet med de fyra väggarna som ramar in vår offentliga fritid vid datorn, tycks vi vara ledda som får i en hage. Vi tror oss veta hur vi lever inhägnade, smart medvetna om att rymningsäventyret alltid finns som en utväg. Frågan är om det är riktig verklighetsuppfattning när skräcken lätt sätter igång bara för att man kommit alldeles för nära vallhunden. Nästan som att kolla någon i ögonen på tunnelbanan och sen också börja prata med varandra.
Är det då vallhundens jobb att leda oss åt rätt håll, eller kan vi bryta loss och skutta iväg över ängarna i hopp om bättre betesmarker?
Att leda livet istället för att leva livet känns det som då. T.ex. när man med sin masskonsumerande umgängeskrets suddar verklighetens gränser med alkohol i en oändlig tradition varje helg. Det till trots att många tar sig ett par glas även på vardagar men fortfarande vägrar inse varningsklockorna för beroende, bara för att det är ännu en ruta i våra liv som ska genomlevas för att gå till nästa. Den pinsama berusade ungdomen som man helst glömmer bort men är stolt att ha upplevt. CHECK. Precis som förväntat. CHECK:
Tills nästa ruta då man kanske vågar prata med grannen, jämte en partner och eventuell bebis på väg, som fyller kriterierna och ger oss vallhundsrollen att leda barnets liv. Att leda eller bli ledd, det är frågan?
Livet är en planerad sträcka vi hoppar jämfota på med bundna armar och fötter.....eller kan vi halvlama zombiefår sluta tugga på en och samma plätt och våga kolla om gräset faktiskt är grönare på den andra sidan?
(ursäkta stavfel och halvtaskig redigering....2 på natten är kanske inte idealisk tid att skriva på, men aja!)
Att vara ful är det nya snygga
Min släkting V. sa en gång till mig att hon suttit på tunnelbanan och kollat in människor omkring sig.
Hon hade funderat på hur det kom sig att alla var så snygga. Att vart hon än tittade fanns det bara snygga personer omkring henne.
Hon hade funderat på hur det kom sig att alla var så snygga. Att vart hon än tittade fanns det bara snygga personer omkring henne.
Antingen om det var fixat snyggt eller att de också var det från början.
Som från de flesta konsertminnen jag har skriker många artister (oftast manliga) att kvinnor i Sverige är så vackra. Senast på Mumford & sons, i Borlänge, då en i bandet berättade att han bara ville ta 3-4 killar, från publiken, och få dem att ligga ovanpå honom; för att vi är "so gorgeous in Sweden. And the girls too", tillade han, efter de manliga hurraropen.
Som från de flesta konsertminnen jag har skriker många artister (oftast manliga) att kvinnor i Sverige är så vackra. Senast på Mumford & sons, i Borlänge, då en i bandet berättade att han bara ville ta 3-4 killar, från publiken, och få dem att ligga ovanpå honom; för att vi är "so gorgeous in Sweden. And the girls too", tillade han, efter de manliga hurraropen.
Och visst stämmer det.
V. kom då med en sällsynt kommentar. Att hon sett en tjej i vagnen, utan smink och några speciella kläder. Kanske rentutav ful och alldaglig. Men för stunden kunde hon inte sluta stirra på denna tjej. Vid det tillfället tyckte V. att hon var den vackraste och intressantaste i hela tunnelbanevagnen.
Det fick mig att undra. Om alla är så snygga hela tiden, är det då inte det nya snygga att se ful ut?
Huvudet spinner vidare på teorier och tänker tillbaka på fester och utekvällar.
Visst har det varit så att det är läskigare att prata med de snygga killarna än de "fulare". Som att de sprayats med en utomjordisk parfym och inte tillhör oss vanliga dödliga.
Ger snyggheten oss en superstjärnestatus som vi måste fula ner, eller ska vi bara fortsätta platta ner oss till affischtjejernas ideal, så att vi kan smälta ihop med reklamen på tunnelbanan, istället för att våga vara oss själva i all vår fulhet?
Ger snyggheten oss en superstjärnestatus som vi måste fula ner, eller ska vi bara fortsätta platta ner oss till affischtjejernas ideal, så att vi kan smälta ihop med reklamen på tunnelbanan, istället för att våga vara oss själva i all vår fulhet?
Vad är pengar?
Jag har länge undrat vad pengar egentligen är. Jag kan min historia och inser det goda syftet med pengar/guld/värdesaker i byte mot något man vill ha. Det var smart och ett steg framåt i vår utveckling.
Men nu?
Jag är förvirrad. Jag har ett bankkonto. Där finns det ett par siffror. För att nå dessa måste jag använda mig av x-antal siffror igen, konfirmera, knappa in och sen loggas in på internetbanken. Och vad gör jag när jag sett dessa fina nummer på skärmen?
Jag kanske för över lite som jag kan använda, konfirmerar, knappar in och betalar en räkning, stirrar och försöker få summan att ticka uppåt. Funderar på aktier. Kanske det skulle vara spännande?
Sen hamnar jag i en diskussion med min mamma om att ha kontanter i hemmet. Hur det, ja självklart känns som riktiga pengar man håller i, men också finns som ett gott byte för en inbrottstjuv. Jag har hört det förut.
Mina funderingar hjälps inte av en stackars telefonförsäljare som stakar sig igenom sitt manus, för att sälja på mig en liten summa per år som gör att jag bara behöver ringa ETT nummer ifall någon tagit mitt ID och stjäl mina pengar. Siffrorna på bankkontot dvs.
Så vad jag än gör så kan jag alltså bli stulen på siffror eller papperslappar. Och allt jag borde känna är alltså en rädsla, att jag inte är säker vart jag än går?
Jag blev så snurrig i huvudet att jag kände mig som Colonel Cantwell i Hemingways "Across the river and into the trees", som tog allt han tjänat i kriget, grävde ner det på en av hans gamla slagfält och lämnade det där för någon annan att hitta.
Men nu?
Jag är förvirrad. Jag har ett bankkonto. Där finns det ett par siffror. För att nå dessa måste jag använda mig av x-antal siffror igen, konfirmera, knappa in och sen loggas in på internetbanken. Och vad gör jag när jag sett dessa fina nummer på skärmen?
Jag kanske för över lite som jag kan använda, konfirmerar, knappar in och betalar en räkning, stirrar och försöker få summan att ticka uppåt. Funderar på aktier. Kanske det skulle vara spännande?
Sen hamnar jag i en diskussion med min mamma om att ha kontanter i hemmet. Hur det, ja självklart känns som riktiga pengar man håller i, men också finns som ett gott byte för en inbrottstjuv. Jag har hört det förut.
Mina funderingar hjälps inte av en stackars telefonförsäljare som stakar sig igenom sitt manus, för att sälja på mig en liten summa per år som gör att jag bara behöver ringa ETT nummer ifall någon tagit mitt ID och stjäl mina pengar. Siffrorna på bankkontot dvs.
Så vad jag än gör så kan jag alltså bli stulen på siffror eller papperslappar. Och allt jag borde känna är alltså en rädsla, att jag inte är säker vart jag än går?
Jag blev så snurrig i huvudet att jag kände mig som Colonel Cantwell i Hemingways "Across the river and into the trees", som tog allt han tjänat i kriget, grävde ner det på en av hans gamla slagfält och lämnade det där för någon annan att hitta.
Att skapa mening i det meningslösa
... det är som att fortsätta skriva på en berättelse som man verkligen hatar, men samtidigt verkligen vill få fram.
Gäller det då att fortsätta skriva, eller börja på nytt?
Ska man ge upp redan innan man kommit till målet?
Allting beror på. (Självklart.) Det vanligaste svaret för oss. (suck) Det behövs fakta, omständigheter, tid, rum och material. Men betyder det också att vi behöver dessa faktan för att få det att funka?
Kan vi inte skippa den detaljen och bara göra vad vi vill ändå?
Ska jag låta extremt inspirerande ska jag väl dra en historia om hur man ska gå sin egna väg och inte låta någon stoppa dig. (som faktiskt har en poäng)
Samtidigt som fakta ibland kan arbeta emot dig kan det också arbeta med dig.
Tex; att stanna upp i dina händelser gör all skillnad. Stanna upp som en känsloladdad person, eller faktasamlare. Som en specialist eller amatör, kämpare eller njutare.
Sluta dra till dig det som får dig att funka och prova något nytt. Om så bara för en dag, en gång.
Ta ett par djupa andetag, kom utanför situationen och se på ett annat sätt. Tänk ologiskt!
"Men om jag verkligen vill köpa den här klänningen för ikväll!? Det är helg, jag ska ut och festa och jag MÅSTE klä upp mig. Jag kan inte ha på mig samma som förra helgen. Vad skulle mina kompisar tänka? Vad skulle alla andra tänka?"
Varför inte dra det kortaste stråt och faktiskt gå i samma kläder som förra helgen?
Hur kommer det att skada dig?
Kom tillbaka till mig och säg gärna hur många som faktiskt påpekade dina kläder och om du innerst inne brydde dig!
Ska inte livet vara bekvämt, i den där klänningen/tröjan du älskar och vill ha på dig jämt, istället för stressen, pengarna som flyger iväg och en garderob som fylls på med kläder?
Bara ett exempel av många.
Bifoga eget känslo/fakta-laddat problem, och försök något nytt istället!
Jag lovar att det blir mer spännande då. ;)
Gäller det då att fortsätta skriva, eller börja på nytt?
Ska man ge upp redan innan man kommit till målet?
Allting beror på. (Självklart.) Det vanligaste svaret för oss. (suck) Det behövs fakta, omständigheter, tid, rum och material. Men betyder det också att vi behöver dessa faktan för att få det att funka?
Kan vi inte skippa den detaljen och bara göra vad vi vill ändå?
Ska jag låta extremt inspirerande ska jag väl dra en historia om hur man ska gå sin egna väg och inte låta någon stoppa dig. (som faktiskt har en poäng)
Samtidigt som fakta ibland kan arbeta emot dig kan det också arbeta med dig.
Tex; att stanna upp i dina händelser gör all skillnad. Stanna upp som en känsloladdad person, eller faktasamlare. Som en specialist eller amatör, kämpare eller njutare.
Sluta dra till dig det som får dig att funka och prova något nytt. Om så bara för en dag, en gång.
Ta ett par djupa andetag, kom utanför situationen och se på ett annat sätt. Tänk ologiskt!
"Men om jag verkligen vill köpa den här klänningen för ikväll!? Det är helg, jag ska ut och festa och jag MÅSTE klä upp mig. Jag kan inte ha på mig samma som förra helgen. Vad skulle mina kompisar tänka? Vad skulle alla andra tänka?"
Varför inte dra det kortaste stråt och faktiskt gå i samma kläder som förra helgen?
Hur kommer det att skada dig?
Kom tillbaka till mig och säg gärna hur många som faktiskt påpekade dina kläder och om du innerst inne brydde dig!
Ska inte livet vara bekvämt, i den där klänningen/tröjan du älskar och vill ha på dig jämt, istället för stressen, pengarna som flyger iväg och en garderob som fylls på med kläder?
Bara ett exempel av många.
Bifoga eget känslo/fakta-laddat problem, och försök något nytt istället!
Jag lovar att det blir mer spännande då. ;)
Att ensam stirra på datorskärmen
Ibland känns det som att livet inte är något annat än att ensam sitta och stirra på sin datorskärm.
Jag kan kolla in facebook tusen gånger om dagen, för att se att det inte hänt ett dugg sen jag lämnade. Det har inte dykt upp 57-tusen nya händelser som betyder att jag ändå får något gjort socialt. Nej. Lagom är det.
Lätt & lagom.
Det jag då funderat och irriterat mig över på sistone är självklart den stora boomen med touchmobiler, iPads, läsplattor - what not. Hey. Jag föll i den fällan också. Jag ville vara cool och en i gänget genom att skaffa en touchmobil bara, och jag skojar inte, för att ha wordfeud.
Så ball som jag då var hamnade jag i slutet av den riktigt galna trenden och avslutade hysterin med att tappa mobilen i toan, pusta ut och faktiskt vara glad över alla appar och liknande jag slapp uppdatera.
Tack gode gud, och snabbt tillbaka till den gamla nokian med snake istället!
Omkring mig är det samtidigt ständigt av vänner som spelar spel på mobilerna, de kollar alla sina tusen sidor och gör det sen igen var 30:e minut för att det redan hänt massa nytt, eller kanske skett ett mirakel av något slag.
Hur som helst.
Så långt kom jag aldrig med min mobil. Och det är jag glad för.
För bara ett år sedan så kunde jag faktiskt ostört prata med mina kompisar när vi träffades. Jag kunde skratta, umgås och ha kul tillsammans, precis som det ska vara.
Och nu så sitter jag och väntar stumt i några minuter tills de kollat klart sina mobiler. Tvärt avbruten eftersom alla måste veta att min kompis är just med en annan kompis, och att alla måste veta det just då.
Resultat: ska vi träffas?....... eller bara chatta?
Precis. Jag har ingen aning om hur jag ska umgås med folk längre. Eller rättare sagt: det har dykt upp ett nytt sorts sätt att fixa ihop kompisar för att göra något, och jag missade introduktionen!
Att umgås socialt for dummies någon?
Sen när räckte det inte med sms eller telefonsamtal?
Status: 90-talskompis sökes för spontant umgänge 2-3 gånger i veckan.
Mötesplats: den friska luften med ögonkontakt som ett definitivt krav.
Jag kan kolla in facebook tusen gånger om dagen, för att se att det inte hänt ett dugg sen jag lämnade. Det har inte dykt upp 57-tusen nya händelser som betyder att jag ändå får något gjort socialt. Nej. Lagom är det.
Lätt & lagom.
Det jag då funderat och irriterat mig över på sistone är självklart den stora boomen med touchmobiler, iPads, läsplattor - what not. Hey. Jag föll i den fällan också. Jag ville vara cool och en i gänget genom att skaffa en touchmobil bara, och jag skojar inte, för att ha wordfeud.
Så ball som jag då var hamnade jag i slutet av den riktigt galna trenden och avslutade hysterin med att tappa mobilen i toan, pusta ut och faktiskt vara glad över alla appar och liknande jag slapp uppdatera.
Tack gode gud, och snabbt tillbaka till den gamla nokian med snake istället!
Omkring mig är det samtidigt ständigt av vänner som spelar spel på mobilerna, de kollar alla sina tusen sidor och gör det sen igen var 30:e minut för att det redan hänt massa nytt, eller kanske skett ett mirakel av något slag.
Hur som helst.
Så långt kom jag aldrig med min mobil. Och det är jag glad för.
För bara ett år sedan så kunde jag faktiskt ostört prata med mina kompisar när vi träffades. Jag kunde skratta, umgås och ha kul tillsammans, precis som det ska vara.
Och nu så sitter jag och väntar stumt i några minuter tills de kollat klart sina mobiler. Tvärt avbruten eftersom alla måste veta att min kompis är just med en annan kompis, och att alla måste veta det just då.
Resultat: ska vi träffas?....... eller bara chatta?
Precis. Jag har ingen aning om hur jag ska umgås med folk längre. Eller rättare sagt: det har dykt upp ett nytt sorts sätt att fixa ihop kompisar för att göra något, och jag missade introduktionen!
Att umgås socialt for dummies någon?
Sen när räckte det inte med sms eller telefonsamtal?
Status: 90-talskompis sökes för spontant umgänge 2-3 gånger i veckan.
Mötesplats: den friska luften med ögonkontakt som ett definitivt krav.
Att ha förebilder
Den första förebilden jag hade kom till mig i grundskolan.
(Senare i gymnasiet lärde jag mig i psykologin att vi alla behöver en idol, eller någon att dra oss ifrån vårt beroende av våra föräldrar. Att vi behöver någon annan att se upp till ett tag. En metafor för att komma ut i världen kanske?)
Hon var min svenska och engelska lärare och jag avgudade henne. Jag fick komplimanger om mitt skolarbete och jag respekterade henne som lärare, stod upp för henne i diskussioner och såg upp till henne på alla möjliga sätt.
Detta varade bara i högstadiet. Sen blev det ett nytt liv. Gymnasiet och vägen till att bli vuxen.
Nya förutsättningar.
Min barnsliga idolisering blev ett nostalgiskt minne och jag sökte återigen bekräftelse, överallt omkring mig, för att inte behöva jämföra mig själv med mina föräldrar. Nu var det inte tryggt längre i deras sällskap. Utan en rebellisk övergång där jag ville vara någon helt annan, men inte som mina föräldrar. De hade jag ändå lärt mig ifrån tillräckligt tyckte jag!
Resultat: förvirrad tonåring.
Vad jag ändå insett i efterhand är att det faktiskt är normalt. Visst; det är läskigt.
Det är inte kul att tänka på att: shit kommer jag bli EXAKT som min mamma, eller pappa?? MÅSTE jag se ut sådär sen, gnälla lika mycket OCH skratta så högt att alla grannar hör mig och tror att något är fel?!? (förlåt mamma!)
Att det på något sätt, av ödets ironi ändå blir så hur mycket man än kämpar.
Tack, shysst. En förvarning skulle vara snällt!
Men sanningen är att jag aldrig kommer att bli exakt som mina föräldrar. Men också, att de är en del av mig och grunden i min personlighet. Mina första förebilder till hur man ska vara som människa. Hur man äter, klär på sig, lär sig och umgås.
Så länge jag kan acceptera det, så är jag inte längre rädd för att likna dem. Det gör bara att jag medvetet kan välja vad jag gillar hos mig själv som påminner om dem. Acceptera det negativa och positiva men också göra det till något eget. Inte använda min personlighet på samma sätt som de gjort i sina liv. För jag är ändå en blandning och därför något helt speciellt.
Innan accepterandet kommer väl tusen olika andra stadier. Förnekelse, ilska, sorg? Ja, vi har väl alla hört det där. Men det behöver inte bara handla om när man förlorat någon, utan om vad som helst i livet.
Kan man gå till sista stadiet, att acceptera dina föräldrars egenskaper i dig själv, så tror jag att man också lättare kan acceptera den man är och bli en starkare person i sina handlingar och sig själv.
(Senare i gymnasiet lärde jag mig i psykologin att vi alla behöver en idol, eller någon att dra oss ifrån vårt beroende av våra föräldrar. Att vi behöver någon annan att se upp till ett tag. En metafor för att komma ut i världen kanske?)
Hon var min svenska och engelska lärare och jag avgudade henne. Jag fick komplimanger om mitt skolarbete och jag respekterade henne som lärare, stod upp för henne i diskussioner och såg upp till henne på alla möjliga sätt.
Detta varade bara i högstadiet. Sen blev det ett nytt liv. Gymnasiet och vägen till att bli vuxen.
Nya förutsättningar.
Min barnsliga idolisering blev ett nostalgiskt minne och jag sökte återigen bekräftelse, överallt omkring mig, för att inte behöva jämföra mig själv med mina föräldrar. Nu var det inte tryggt längre i deras sällskap. Utan en rebellisk övergång där jag ville vara någon helt annan, men inte som mina föräldrar. De hade jag ändå lärt mig ifrån tillräckligt tyckte jag!
Resultat: förvirrad tonåring.
Vad jag ändå insett i efterhand är att det faktiskt är normalt. Visst; det är läskigt.
Det är inte kul att tänka på att: shit kommer jag bli EXAKT som min mamma, eller pappa?? MÅSTE jag se ut sådär sen, gnälla lika mycket OCH skratta så högt att alla grannar hör mig och tror att något är fel?!? (förlåt mamma!)
Att det på något sätt, av ödets ironi ändå blir så hur mycket man än kämpar.
Tack, shysst. En förvarning skulle vara snällt!
Men sanningen är att jag aldrig kommer att bli exakt som mina föräldrar. Men också, att de är en del av mig och grunden i min personlighet. Mina första förebilder till hur man ska vara som människa. Hur man äter, klär på sig, lär sig och umgås.
Så länge jag kan acceptera det, så är jag inte längre rädd för att likna dem. Det gör bara att jag medvetet kan välja vad jag gillar hos mig själv som påminner om dem. Acceptera det negativa och positiva men också göra det till något eget. Inte använda min personlighet på samma sätt som de gjort i sina liv. För jag är ändå en blandning och därför något helt speciellt.
Innan accepterandet kommer väl tusen olika andra stadier. Förnekelse, ilska, sorg? Ja, vi har väl alla hört det där. Men det behöver inte bara handla om när man förlorat någon, utan om vad som helst i livet.
Kan man gå till sista stadiet, att acceptera dina föräldrars egenskaper i dig själv, så tror jag att man också lättare kan acceptera den man är och bli en starkare person i sina handlingar och sig själv.
Intro
Kuhamasisha (swahili): to Inspire
Det är det jag vill genom att skriva i den här bloggen. Jag vill dela med mig av mina historier, av olika slag, för att inspirera till något inom dig som läser det här.
Mitt mål är bara att just inspirera, till det ögonblicket och knuffen som behövs för att du gör det du trivs med i ditt liv. Kanske du ens inte behöver det, utan bara vill ha något uppiggande att läsa.
Jag har inte varit med om jättemycket, men inte heller lite. Jag har sett en del, men inte allt. Att påstå att jag kan allting stämmer inte heller, men jag försöker och vill att du försöker med mig. Provar på att kämpa för ett bättre liv och att må bra varje dag.
Det handlar ibland om små steg, en ändrad tanke eller vana. Oavsett så vill jag inspirera till att leva ett sunt, glatt och hälsosamt liv. För att kunna dela med dig av glädje och känslan av att lyckas i livet. Recept på sådant finns såklart överallt men, klyschigt nog, så ligger nyckeln inom dig. Ingen annan kan ändra dig förutom du själv.
Så det är allt jag kan komma med. Att inspirera till att du ska göra ändringar själv, att växa som person och leva livet fullt ut, precis som det är menat att levas!
Hoppas du/ni gillar det jag skriver och att vi skapar något riktigt fint tillsammans!
Det är det jag vill genom att skriva i den här bloggen. Jag vill dela med mig av mina historier, av olika slag, för att inspirera till något inom dig som läser det här.
Mitt mål är bara att just inspirera, till det ögonblicket och knuffen som behövs för att du gör det du trivs med i ditt liv. Kanske du ens inte behöver det, utan bara vill ha något uppiggande att läsa.
Jag har inte varit med om jättemycket, men inte heller lite. Jag har sett en del, men inte allt. Att påstå att jag kan allting stämmer inte heller, men jag försöker och vill att du försöker med mig. Provar på att kämpa för ett bättre liv och att må bra varje dag.
Det handlar ibland om små steg, en ändrad tanke eller vana. Oavsett så vill jag inspirera till att leva ett sunt, glatt och hälsosamt liv. För att kunna dela med dig av glädje och känslan av att lyckas i livet. Recept på sådant finns såklart överallt men, klyschigt nog, så ligger nyckeln inom dig. Ingen annan kan ändra dig förutom du själv.
Så det är allt jag kan komma med. Att inspirera till att du ska göra ändringar själv, att växa som person och leva livet fullt ut, precis som det är menat att levas!
Hoppas du/ni gillar det jag skriver och att vi skapar något riktigt fint tillsammans!
